Så många tårar av Siv Widerberg

Av: Christian Bergman

Mitt första intryck av boken
Jag har kommit ca 25 sidor in i boken. Redan från första sidan förstår man att boken är baserad på en historia om flyktingar. Efter ca 15 sidor får man en känsla av att hela boken är skriven om starka och hemska händelser. Boken är lättläst och jag tycker hittils att den är bra. Redan efter de första sidorna vill man läsa vidare eftersom boken handlar om hur Jugoslavien bröt ut i krig. Man får reda på hur det igentligen var i landet när alla konflikter började och hur medborgarna tog detta.

Hur börjar boken? 

De första sidorna handlar om huvudpersonen Rukije. Hur hon tänker och hur hon är. "Ibland känns det som om hon är två: dels den lugna glada Rukije som skrattar så ofta men också kan lyssna, ta del, trösta - dels den oroliga, olyckliga Rukije, ständigt längtande till något annat, onåbart". Detta stycket är taget ur sida 9 kapitel 1. I början av boken står det om hur lycklig Rukije var som barn i Kosovo. Hur hon lekte med sin bästa vän Sadie och var så glad hela tiden. Efter ca 15 sidor står det om att serbiska poliser började vara orättvisa och förnedra albanerna. Polisen kunde bland annat komma till skolorna och kasta gaser som gjorde att barnen kunde dö eller få svåra skador. Handlingen kan skifta från nutid och dåtid.

En bit in i boken (85 sidor)
Rukije föddes i det gammla Jugoslavien. Hon har långt brunt hår och blåa ögon. Hon verkar modig och nyfiken med tanke på att hon som liten ibland gick dit hon inte fick gå eftersom det fanns farliga poliser och mycket konflikter där. "Ensam till stan? Det hade hon väl aldrig tänkt. Men det var som om tjatet fick henne att trotsa; flickor kan väl också vara modiga! och hon var ju ingen småunge längre, tyckte hon. hela tio år!".  Samtidigt som hon gör saker hon inte får göra verkar hon även ha en ansvarsfull föräldraroll i hennes familj. Det märker man eftersom hon är syster till två småsyskon som hon får ta hand om mycket under deras flykt till ett bättre land.

På första sidan så berättar författaren om hur hon påbörjade boken. Där är texten skriven i jagform. I början av boken får man veta att Siv Widerberg (bokens författare) hade fått reda på Rukijes historia och ville skriva en bok om henne. "Vi träffades första gången en höstdag 1997. Jag hade hört talas om henne och kände därför till en del av vad hon hade upplevt. Nu ville jag veta mer, kanske till och med göra en bok tillsammans med henne om hennes liv innan hon kom till Sverige och sedan hon kommit hit.". Men resten utav boken så är allt skrivet i tredjeperson. Boken är skriven som om det är Siv som berättar historien om Rukije.

Ibland jämför Rukije Sverige med Jugoslavien angående miljön. "Hemma hade det varit mest sol hela våren, och vårt hus var ju mycket finare än dom här tälten. Ändå hade jag försökt inbilla mig att Sverige var ett så fint land, rent och snyggt! Jag begrep ingenting. Men när det hade gått några dagar, och jag vågade gå runt lite och se mej omkring, så fattade jag ju att vanliga svenskar inte alls bodde i tält. Det låg riktigt fina hus runtomkring."

Rukije och hennes familj har flytt från Jugoslavien på grund av alla konflikter som fanns där. Rukijes pappa har köpt bussbiljetter till Sverige i hopp om att få det bättre i ett land utan stora konflikter. Men i Sverige blir de utvisade av staten och familjen betalar dyrt för att fly till Tyskland. I Tyskland blir de fångna av polisen som skickar familjen tillbaka till Sverige för att försöka ännu en gång att få tillstånd att stanna i landet. Men ännu en gång blir de utvisade och de tvingas gömma sig från svenska staten med hjälp av människor från katolska kyrkan.

Nu är boken slut
Rukije och hennes familj, som är albaner från Kosova, har skiljts åt från pappan. Hela familjen har förändrats på ett negativt sätt. De är ledsna eftersom de inte har möjlighet att få kontakt med pappan. Rukije, Rukijes syskon och mamma försöker nu gömma sig för polisen så att de inte blir hemskickade till Kosova. Rukije verkar inte längre vara lika modig och självsäker som hon var när hon var mindre. Det verkar vara på grund av alla händelser som hon varit med om. Eftersom hon har blivit sviken av så många människor som poliser och myndigheter så har hon svårt att lita på folk och hon blir därför rädd för att vara omgiven av främmande personer.

För att sammanfatta boken tycker jag att den är sorgsam. Den handlar om Rukije och hennes familj. Familjen som inte har några stora bekymmer lever i det fina Kosova där de flesta människor lever i ro. Men efter ett tag så börjar serbiska poliser vara orättvisa mot albanerna utan att albanerna förstår varför. De serbiska poliserna börjar tortera och mörda de albanska invånarna och Rukijes familj flyr så småningom till Sverige där alla sägs vara rättvisa och snälla. Men när de ankommer till Sverige blir de utvisade flera gånger. Familjen tvingas gömma sig från staten för att inte bli hemskickade. Alla lyckas fly förutom pappan som hamnar i fängelse. Familjen gömmer sig hos några personer som de fått kontakt med via kyrkan. Men de lyckas inte få kontakt med pappan eftersom han lämnas i Moldavien av svenska poliser.

En händelse jag tycker är viktig är när de svenska poliserna lämnar Rukijes pappa i Moldavien (sida 87). Många i Sverige tycker att svenska staten alltid har rätt och är rättvis. Många tycker även att de är snälla och tar emot många invandrare.  Efter att ha läst denna boken förstår jag att svenska staten inte alls är rättvis jämnt. Istället för att hjälpa Rukijes pappa så gjorde de det egentligen bara värre för honom. I Kosova hade han åtminstone pengar att försörja sig med. Men när han blir lämnad i Moldavien har han ingenting. Han tvingas tigga pengar på gatan för att få ihop mat som ska räcka till en hel dag. De svenska poliserna brydde sig alltså bara om att få ut honom från landet. Varför jag tycker att denna händelsen är viktig är för att Rukije inser att Sverige som skulle vara ett säkert land där man kunde lita på de flesta inte är som hon tror. Landet som hon drömde om att få komma till är inte till stor hjälp för henne. Hennes pappa blir sviken och lurad av staten. Resten av Rukijes familj blir utvisade av "det säkra landet" och tvingas därefter att gömma sig. Denna händelsen förändrar Rukijes syn på världen. Hon blir mycket räddare för folk i allmänhet och jag tror att hon förlorar hoppet om att det finns många goda människor i världen.

Jag tror att författaren vill förmedla hur svårt många invandrare har. De flesta svenska medborgare tänker att invandrarna har haft det lite dåligt i sitt eget land. Sedan får de åka till Sverige och bo här. Men det visar sig i boken att allting är mycket är svårare än så. Även jag har tänkt såhär med tanke på hur många personer med utländsk bakgrund man ser på stan. Jag har tagit för givet att nästan vem som helst får komma och bo här. Men boken meddelar tydligt att det är mycket svårare än vad man tror att få bo i Sverige. Rukijes familj var ju först tvungen att flytta till Sverige. När de blev utvisade från Sverige flydde de till Tyskland men även där blev hennes familj utvisad. Återigen flydde de till Sverige för att på nytt försöka  att få tillstånd  att stanna. Men trots att de har berättat för staten att deras land är ett osäkert ställe där det sker mycket mord och tortyr flera gånger i veckan får de fortfarande inte tillåtelse för att stanna.

Jag skulle säga att boken är en ungdomsroman. Boken handlar om en ung invandrartjej som berättar om sin historia om hur hon flydde till ett bättre land. Jag tror att många andra invandrare kan identifiera sig med henne när de läser boken. Boken är även skriven på ett sätt som är lämpligt för ungdomar.