Alexandra
Mitt
första intryck
Mitt första intryck av boken är att
jag inte fattar vad som händer. Prologen är lite mysterisk men när
man kommer längre in i boken förstår man säkert mer än vad man
gör just nu. Prologen är skriven på ett sätt så att författaren
vill fånga läsarens intresse, och jag tror att det är meningen men
att man egentligen inte ska riktigt förstå utan att man blir driven
att läsa vidare till de kapitel då förklaringen kommer.
Det var även hit jag kom sist, innan jag lade ifrån mig boken och helt enkelt glömde att läsa den. Det med att författaren vill fånga intresset lyckades han nog inte med i mitt fall eftersom jag slutade läsa.
Det var även hit jag kom sist, innan jag lade ifrån mig boken och helt enkelt glömde att läsa den. Det med att författaren vill fånga intresset lyckades han nog inte med i mitt fall eftersom jag slutade läsa.
Hur
börjar boken
Boken börjar med en
prolog som hoppar in mitt i en händelse för att fånga läsarens
intresse och fortsätter sedan därifrån, som ni ser nedan, till
dess att det bryter för det första kapitlet. Där är det samma
sak, du slängs in mitt i en händelse som sedan berättas därifrån.
Men till skillnad från prologen fortsätter berättelsen och väver
in gammal och ny fakta. Detta tycker jag är bra eftersom det var ett
tag sedan jag läste den första boken. Därför har jag glömt vad
som hänt men nu blir man påmind samtidigt som det blandas med en ny
handling och nya beskrivningar.
’Ett tag stod de bara
där och tittade på honom. Några var allvarliga och bistra, medan
andra var öppet hånfulla. Han slet i sina bojor, men det var
förgäves. Den karga klippan skar in i ryggen och kylan domnade
händer och fötter.
En efter en började de lämna platsen. Sist av alla gick hans blodsbroder, en mörk skugga mot ljuset, muttrandes på en besvärjelse. Han kisade mot öppningen för att fånga några sista ljusstrålar.
Så knuffades en liten hopkrupen figur in och ingången förseglades med ett brak. Allt ljus försvann. Han hörde snyftningar genom mörkret. Så tändes en lanpa och figuren närmade sig sakta. Hon ställde sig brevid honom. En liten oljelampa flämtade svagt. Hon sköt undan huvan och han såg upp i sin älskades ansikte.’ (sid. 9)
En efter en började de lämna platsen. Sist av alla gick hans blodsbroder, en mörk skugga mot ljuset, muttrandes på en besvärjelse. Han kisade mot öppningen för att fånga några sista ljusstrålar.
Så knuffades en liten hopkrupen figur in och ingången förseglades med ett brak. Allt ljus försvann. Han hörde snyftningar genom mörkret. Så tändes en lanpa och figuren närmade sig sakta. Hon ställde sig brevid honom. En liten oljelampa flämtade svagt. Hon sköt undan huvan och han såg upp i sin älskades ansikte.’ (sid. 9)
Jag tror att de, ’han’
och ’hans fru’ som det beskrivs om på sidan efter, är
Kyrkoherde Kloo och hans fru Ariadne. Det är även detta par som
Erik bor hos efter att han flytt från slottets soldater. Han gömmer
sig nu i staden Barkhammar som Kloo och hans fru bor i. Anledningen
till att jag tror att det är Kyrkoherde Kloo och Ariadne är för
att de är det enda par som jag vet om som gifte sig av kärlek och
dessutom de enda som skulle beskriva varandra med ’älskade’ och
bete sig på det sätt som de gör mot varandra. Det vill säga att
’han’ är mer mån om sin frus liv än vad han är om sitt eget.
När jag läste prologen
för första gången fick jag en känsla av att de befinner sig i en
grotta.
Anledningen till detta är att om du läser i citatet jag skrivit ovan står det:
’Den karga klippan skar in i ryggen och kylan domnade händer och fötter.
Han kisade mot öppningen för att fånga några sista ljusstrålar.
Så knuffades en liten hopkrupen figur in och ingången förseglades med ett brak. Allt ljus försvann.’
Anledningen till detta är att om du läser i citatet jag skrivit ovan står det:
’Den karga klippan skar in i ryggen och kylan domnade händer och fötter.
Han kisade mot öppningen för att fånga några sista ljusstrålar.
Så knuffades en liten hopkrupen figur in och ingången förseglades med ett brak. Allt ljus försvann.’
I första boken blir Erik
och Hanna tagna av trollen och inlåsta i ett berg av troll. Men
eftersom det var så i första boken är det säkert inte så i denna
och dessutom tror jag inte att troll kan kasta besvärjelser. ’Sist
av alla gick hans blodsbroder, en mörk skugga mot ljuset, muttrandes
på en besvärjelse.’ Det kan i och för sig vara Hanna och Erik
det handlar om i prologen för att dolt mellan raderna förstår man
att de två gillar varandra men det är ingen av dem som vågar
erkänna det. Dock hänger det då inte ihop med att de är gifta.
Men de kanske har blivit det eftersom Hanna blir bortlovad till en
rik gammal gubbe i Örebro men vill inte gifta sig med honom, så hon
kanske gifter sig med Erik istället. Men det är nog inte så
troligt för när jag läser en bok sätter jag mig in i hur kulturen
är då, i detta fallet på tidiga 1800-talet, och då tror jag inte
det är ’möjligt’ att göra så och Hannas pappa kommer att göra
allt i sin väg för att förhindra det, vilket han redan gör.
En
bit in i boken (sida 213)
Berättelsen är skriven
ur tredje persons synvinkel. Detta eftersom det skrivs personens namn
eller ’sa han/hon’ men så att man ändå förstår att det är
en fortsättning på det som personen sagt innan.
’”Vi måste bege oss
till Barkhammar” sa Erik. ”jag har en hemsk misstanke om vem som
gjort det här.”
”Vem då?” sa Hanna.
”Jag säger ingenting än. Vänta tills vi kommer dit.”’
Detta är ett utdrag från sidan 213. Det omrör att skogens hjärta har blivit stulet och att Erik och hans vänner ska leta rätt på det/ta reda på vem som stulit det. Som ni kanske ser är det skrivet ur tredje person, det kanske dock inte syns så tydligt eller är ett bra utdrag.
”Vem då?” sa Hanna.
”Jag säger ingenting än. Vänta tills vi kommer dit.”’
Detta är ett utdrag från sidan 213. Det omrör att skogens hjärta har blivit stulet och att Erik och hans vänner ska leta rätt på det/ta reda på vem som stulit det. Som ni kanske ser är det skrivet ur tredje person, det kanske dock inte syns så tydligt eller är ett bra utdrag.
Men det som jag tycker är
bra är att man ändå får veta vad, hur personerna tänker och
upplever.
’Hanna såg ut över
tjärnens mörka vatten. Var det hjärtat som
kallade på dig, tänkte hon, som
ledde dig rätt? Vad viska hjärtat för hemligheter till dig just
nu? Tjärnens svarta yta gav inget svar. Erik
stod orörlig vid vattenbrynet. Vilka världar
är det du utforskar? Om jag hade dina ögon, om jag enbart för ett
ögonblick kunnde få se vad du ser.’ (160)
’De är dina
vänner! sa en röst inom honom. Du
kan inte använda dina krafter mot dem! Men
rösten dränktes av ett inre, kraftfullt vrål: Hanna.’
(208)
Även om det är ur tredje
persons perspektiv byts det så att ibland får man läsa ur Hannas
perspektiv hur hon tycker, upplever och tänker, och ibland är det
ut Eriks perspektiv. Jag måste nog säga att det är mest ur Eriks
synvinkel men det har kommit in mer och mer från Hannas. I början
var det bara Erik och ju längre in i boken man kom slank det in ett
kapitel med Hanna då och då. Nu kan det i princip byta när som
helst.
Omgivningarna karaktärerna
befinner sig i är väldigt välbeskrivna så att man inte kan låta
bli att måla upp en bild i huvudet, det kommer upp en helt av sig
själv (se utdrag 1 nedan). Särskilt om det är nya platser, de
gamla platserna man har fått beskrivit tidigare beskrivs inte så
mycket men det förekommer fortfarande beskrivningar (se utdrag 2
nedan).
’Hanna kippade efter
andan. Hjärtat slog volter i bröstet. Ingen hade förbrett henne på
det här. Hon var inuti trädet, men det var inte mörkt och kallt.
Istället var hon omgiven av ljus. Som om de hade klivit in i en
gigantisk grotta av kristall. De flöt sakta inåt. Längs med
väggarna dansade märkliga ljusspel. Om det nu ens var väggar. Det
hela var väldigt förvirrande. Hon höll gårt i dryadens hand.
De fördades genom vågor av ljus, ständigt inåt, ständigt neråt, tills de plötsligt nådde en mörk sfär. Inuti dansade skuggor och blodröda symbolen fördades blixtsnabbt över ytan.
Panlanosea rörde vid sfären, yttrade några ord, och omedelbart, åter utan någon som helst förvarning, kastades de ut ur ljuset och in i mörker. Denna gång kunde Hanna inte kontrollera sig utan skrekvtill. Hon var inte den enda. Flera av de de andra uppgav små, kvävda, skrämda ljud.
Så började ögonen vänja sig, det fanns ljus i mörkret. De svävade viktlöst bland miljoner och åter miljoner stjärnor. De påminde Hanna om en klar sommarnatt för många år sedan då hon och Marianne, hennes bästa vän, legat vakna ute på ängen och tittat på stjärnorna.
Dessa stjärnor brann dock med mycket större kraft. Dessutom kunde hon urskilja strålar av ljus, som långa broar, mellan vissa av stjärnorna. Ljusbroarna var små och svaga, men tillsammans skapade de ett grenverk som sträckte sig mot himmelen.
Plötsligt förstod hon. De är inte stjärnor! Varje lysande punkt är ett träd! All jordens träd! Deras grenar och rötter hänger alla samman i en enda väv som omfamnar hela världen! Detta är Yggdrasil!
En stjärna svävade precis brevid dem, den brann starkt. Hanna kände igen den. Det var som om den hade en unik färg eller smak. Den stjärnan är Palanoseas ek. Det var där vi startade. Hon såg sig omkring. Det utgick ett stort antal grenar av ljus från Palanoseas träd, vissa var tjocka och andra svagare. Är detta hur man färdas genom Yggdrasil? På vägar av ljus? Längs med vilket strålknippe ska vi resa? Vart bland alla dessa stjärnor är vi på väg?
Palanosea nickade mot Hanna, som om hon hade hört hennes tankar. Sedan släppte on handen, sträckte sig mot den flammande representationen av sitt träd och manade fram ytteligare en ljusgren som sakta sträckte sig mot stjärnorna.’
De fördades genom vågor av ljus, ständigt inåt, ständigt neråt, tills de plötsligt nådde en mörk sfär. Inuti dansade skuggor och blodröda symbolen fördades blixtsnabbt över ytan.
Panlanosea rörde vid sfären, yttrade några ord, och omedelbart, åter utan någon som helst förvarning, kastades de ut ur ljuset och in i mörker. Denna gång kunde Hanna inte kontrollera sig utan skrekvtill. Hon var inte den enda. Flera av de de andra uppgav små, kvävda, skrämda ljud.
Så började ögonen vänja sig, det fanns ljus i mörkret. De svävade viktlöst bland miljoner och åter miljoner stjärnor. De påminde Hanna om en klar sommarnatt för många år sedan då hon och Marianne, hennes bästa vän, legat vakna ute på ängen och tittat på stjärnorna.
Dessa stjärnor brann dock med mycket större kraft. Dessutom kunde hon urskilja strålar av ljus, som långa broar, mellan vissa av stjärnorna. Ljusbroarna var små och svaga, men tillsammans skapade de ett grenverk som sträckte sig mot himmelen.
Plötsligt förstod hon. De är inte stjärnor! Varje lysande punkt är ett träd! All jordens träd! Deras grenar och rötter hänger alla samman i en enda väv som omfamnar hela världen! Detta är Yggdrasil!
En stjärna svävade precis brevid dem, den brann starkt. Hanna kände igen den. Det var som om den hade en unik färg eller smak. Den stjärnan är Palanoseas ek. Det var där vi startade. Hon såg sig omkring. Det utgick ett stort antal grenar av ljus från Palanoseas träd, vissa var tjocka och andra svagare. Är detta hur man färdas genom Yggdrasil? På vägar av ljus? Längs med vilket strålknippe ska vi resa? Vart bland alla dessa stjärnor är vi på väg?
Palanosea nickade mot Hanna, som om hon hade hört hennes tankar. Sedan släppte on handen, sträckte sig mot den flammande representationen av sitt träd och manade fram ytteligare en ljusgren som sakta sträckte sig mot stjärnorna.’
Handlingen för ständigt
Erik till nya platser som utforskas beskrivande. Platser som
återkommer är staden Barkhammar och paret Kloos hus, eftersom han
bor där. En annan plats är bruket eftersom han jobbar/jobbade där.
Erik är inte på bruket så ofta längre. Han var där mycket mer i
första boken då handlingen inte gick så mycket framåt. Men nu när
handlingen hela tiden tar en till nya platser och upplevelser tror
jag inte att han har så mycket tid till att arbeta, eller rättare
sagt att författaren vill förmedla och få med så mycket annat i
handlingen så att det inte finns tid.
(en kort gammal
beskrivning från barkhammar eller nåt...)
Erik är en pojke i så
där 15-års-åldern med svart hår. Han är ungefär lika lång som
en normal person i hans längd ska vara. Han är en väldigt snäll
person som bryr sig om alla runtomkring sig och vill att de ska må
bra. Men han har hemligheter som han inte kan berätta för någon,
inte ens dem han står närmast. Till exempel vem han egentligen är,
vem hans pappa var, varför han flyr eller vad som har hänt med hans
fot...
Hanna har också hemligheter inte heller hon kan berätta för någon. Hur hennes liv är, vad hennes pappa eller Viktor tvingar henne att göra alla hemska saker medan hennes hjärta dras åt ett helt annat håll: Erik.
Hanna har också hemligheter inte heller hon kan berätta för någon. Hur hennes liv är, vad hennes pappa eller Viktor tvingar henne att göra alla hemska saker medan hennes hjärta dras åt ett helt annat håll: Erik.
Bokens slut
Skogens hjärta utspelar
sig mest i den lilla byn Barkhammar en bit utanför Örebro på
1800-talet. I den här byn bor Hanna och Erik. Erik som i den
tidigare boken var tvungen att fly från kungens soldater ,
gömmer sig nu i Barkhammar hos Kyrkoherde Kloo och hans
fru Ariadne. I första boken blåser Erik i ett drakhorn som
han i denna boken måste ta konsekvenserna av. Han möter en gammal
man i skogen som påstår sig vara från östan om sol och nordan om
jord och kallar sig Lopt. Han är ute på ett uppdrag att stjäla
skogens hjärta vilket han lurar Erik till att göra. Eftersom Lopt
lurar Erik och säger att det kommer hända hemska saker med hans by
om Erik inte hämtar hjärtat så gör Erik klart det. Men precis
innan han stjäl det inser han med hjälp av sin inre förmåga att
han kommer att döda alla älvorna om han tar hjärtat. Lopt blir
inte förtjust i hans beslut. Älvorna har hört talas om vad som
hänt och vill att Erik ska fara till den stora älv staden Tah má
tel och berätta om Lopt. Erik och hans vänner bestämmer att åka
till Tag má tel. Medan de är i staden väljer Lopt ut en annan
person, Waldemar, med kraften för att få tag på hjärtat.
Boken är skriven på 2011
men utspelar sig på 1800-talet. Man märker att
det är skillnad i tiden eftersom i dagens läge har vi kommit
väldigt långt i tekniken mot bara 15 år sedan och har både
mobiltelefoner, bilar, intenet, datorer, och mycket mer. I bokenn är
det precis tvärtom. Om man ska någonstans får man ta häst och
vang och vara berädd på att det kan ta upp till flera dagar att
komma fram. Barkhammar är en väldigt fattig by och människorna har
knappt råd att köpa mat och andra förnödigheter för dagen.
Brukspatron och hans son Viktor lever dock ett mycket bra liv. Detta
liknar något dagens samhälle genom att det är många som är
fattiga och har det svårt. Sedan är det många som har det bra
också. Det är betydligt fler människor som har det bra i dagens
läge än vad det verkar vara i boken.
En viktig händelse som
har en roll i bokens händelseförlopp är när Erik träffar på
Lopt. Det är efter det här tillfället allt börjar hända, som
handlingen verkligen får fart. Sid 62.
’”Har ni beväpnade
män i er by?” sa Lopt.
Erik såg förvirrat på honom.
”Hurså?”
”Mephiten som anföll dig är, liksom draken, inte av denna värld men på samma sätt lystrade den till hornet. Det kommer att komna fler. Men om ni beväpnar männen i byn och håller vakt i några månader så kanske ni klarar er.” Några månader, tänkte Erik förskräckt.
”De kommer aldrig tro mig” sa han. ”skulle jag börja prata om drakar och ... mephiter skulle de tro att jag var galen.”
”Det är beklagligt”, sa Lopt, ”men ärligt talat är det inte mitt problem.” Han betraktade solen, bedömde dess höjd med blicken.
”Tiden går, jag har mycket att annat att stå i. Jag måste tyvärr lämna dig nu. Lycka till.”
”Vänta lite”, sa Erik förtvivlat.
Men Lopt vände sig om, började gå nedför slänten mot sjön och sa med hög, skrattande röst. ”Oroa dig inte. Efter att första barnet blivit uppätet kommer byborna säkert att vara mycket mer lättövertalade.”
Erik rusade efter. ”Vänta!” ropade han. ”Kan du inte hjälpa oss!”
”Jag kan, men jag vill inte”, sa Lopt utan att slå av på takten.
”Hur kan du vara så kall? Folk kan ju dö!”
”Nej, folk kommer att dö! Om de inte beväpnar sig! Ändå är chansen stor att många kommer att stryka med.”
”Och du vandrar lugnt härifrån?”
”Det är inte mitt problem. Jag har andra mycket viktiga uppdrag som väntar. Jag har inte tid att stanna i flera månader och vänta på några usla mephiter. Det problemet får ni lösa själva.”
”Men... Men... Men jag kan göra det!” flåsade Erik. ”Visa mig en trollformel. Den du dödade mephiten med. Visa mig någonting! Jag försvarar byn!”
Lopt stannade abrupt och synkade honom skarpt. ”Omöjligt, du har stor potensial men ingen kontroll. Du kan inte till fullo frigöra kraften inom dig. Du skulle förgöras inifrån. Och det skulle ta år att träna dig.”
”Men jag behöver inte ära mig allt! Jag behöver bara en besvärjelse tark nog att döda mephiterna.”
”Det du begär är omöjligt. Du kan inte lära dig en mästares trollformler utan att kunna grunderna” Han fnös fraktfullt. ”Sluta prata strunt om sådant du inte förstår.”
”Men det måste väl ändå finnas något man kan göra?”
”Nej. Det går inte!” Lopt stannade upp ett ögonblick. ”Om inte... Det skulle kunnd gå. Det finns faktiskt ett sätt. Men det kräver något mycket svårt av dig. Du måste stjäla något. Kan du göra det?”
”Om alternativet är att folk kommer att dö. Ja, jag är beredd att göra vad som helst.”
”Jag har inte tid att träna dig”, sa Lopt. ”Men jag skulle kunna skapa en artefakt, ett vapen, i vilken jag väver de formler som är nödvändiga. Men då behöver vi en kraftkälla. Det är den du måste stjäla.”
”Vart finns det något sådant?”
”Hos älvorna. De har en källa, ett hjärta, i varje alvkolloni. Hämta det så ska jag göra dig ett vapen.”
”Behöver inte älvorna det då?”
”Äsch, de kan lätt skapa ett nytt hjärta vid behov. Nu är det du som behöver det.”’
Erik såg förvirrat på honom.
”Hurså?”
”Mephiten som anföll dig är, liksom draken, inte av denna värld men på samma sätt lystrade den till hornet. Det kommer att komna fler. Men om ni beväpnar männen i byn och håller vakt i några månader så kanske ni klarar er.” Några månader, tänkte Erik förskräckt.
”De kommer aldrig tro mig” sa han. ”skulle jag börja prata om drakar och ... mephiter skulle de tro att jag var galen.”
”Det är beklagligt”, sa Lopt, ”men ärligt talat är det inte mitt problem.” Han betraktade solen, bedömde dess höjd med blicken.
”Tiden går, jag har mycket att annat att stå i. Jag måste tyvärr lämna dig nu. Lycka till.”
”Vänta lite”, sa Erik förtvivlat.
Men Lopt vände sig om, började gå nedför slänten mot sjön och sa med hög, skrattande röst. ”Oroa dig inte. Efter att första barnet blivit uppätet kommer byborna säkert att vara mycket mer lättövertalade.”
Erik rusade efter. ”Vänta!” ropade han. ”Kan du inte hjälpa oss!”
”Jag kan, men jag vill inte”, sa Lopt utan att slå av på takten.
”Hur kan du vara så kall? Folk kan ju dö!”
”Nej, folk kommer att dö! Om de inte beväpnar sig! Ändå är chansen stor att många kommer att stryka med.”
”Och du vandrar lugnt härifrån?”
”Det är inte mitt problem. Jag har andra mycket viktiga uppdrag som väntar. Jag har inte tid att stanna i flera månader och vänta på några usla mephiter. Det problemet får ni lösa själva.”
”Men... Men... Men jag kan göra det!” flåsade Erik. ”Visa mig en trollformel. Den du dödade mephiten med. Visa mig någonting! Jag försvarar byn!”
Lopt stannade abrupt och synkade honom skarpt. ”Omöjligt, du har stor potensial men ingen kontroll. Du kan inte till fullo frigöra kraften inom dig. Du skulle förgöras inifrån. Och det skulle ta år att träna dig.”
”Men jag behöver inte ära mig allt! Jag behöver bara en besvärjelse tark nog att döda mephiterna.”
”Det du begär är omöjligt. Du kan inte lära dig en mästares trollformler utan att kunna grunderna” Han fnös fraktfullt. ”Sluta prata strunt om sådant du inte förstår.”
”Men det måste väl ändå finnas något man kan göra?”
”Nej. Det går inte!” Lopt stannade upp ett ögonblick. ”Om inte... Det skulle kunnd gå. Det finns faktiskt ett sätt. Men det kräver något mycket svårt av dig. Du måste stjäla något. Kan du göra det?”
”Om alternativet är att folk kommer att dö. Ja, jag är beredd att göra vad som helst.”
”Jag har inte tid att träna dig”, sa Lopt. ”Men jag skulle kunna skapa en artefakt, ett vapen, i vilken jag väver de formler som är nödvändiga. Men då behöver vi en kraftkälla. Det är den du måste stjäla.”
”Vart finns det något sådant?”
”Hos älvorna. De har en källa, ett hjärta, i varje alvkolloni. Hämta det så ska jag göra dig ett vapen.”
”Behöver inte älvorna det då?”
”Äsch, de kan lätt skapa ett nytt hjärta vid behov. Nu är det du som behöver det.”’
Boken är en blandning
mellan Ungdom/fantasy
Den handlar om ungdomar
och finns varelser som inte existerar och händer saker som vi
människor inte kan tänka oss utanför böckernas värld. Så som
att det finns troll, trollkarlar, älvor och alver. Det är inte
sådana varelser vi är vana vid att ha i våran vardag. Och som att
färdas genom ygdrasil eller runstenar som de gör i boken, det är
inte normalt för oss.
Vad jag tror om
budskapet:
Jag tror att en av
åsikterna författaren vill förmedla är att vi människor är så
inriktade på att det bara finns rasen människor på jorden och att
det finns planeter i solsystemet men att det finns inga ’andra’
världar. Visst det är framforskat
att det är på detta sättet, men det behöver inte betyda att det
inte finns magi och så vidare. Chansen är väldigt
liten och jag tror knappt själv på
det men jag vill att det ska existera.